Håkan Nesser Litteraturvandring

Det var som vanligt torghandel på lördagsförmiddagen: en fiskbil, några blomsterstånd, några bondkärringar från Hackvad och Åbytorp med potatis och grönsaker. Ett par lotterier och en frikyrka som sålde gudvetvad.

Jag träffade Elonsson på Skitiga Bullen som avtalat var. Tjorven och Biffen satt också där och hängde, liksom Svante, Pucko, Balthazar Lindblom och några till. Hela gänget verkade en smula nedslaget, utom Biffen och Tjorven som skulle till London om två veckor och satt och jiddrade om allt dom skulle göra. Kanske var det därför de andra såg så molokna ut; London kändes rätt stort på något vis, Kumla rätt litet.

Signhild handlade lite färdkost i Pressbyrån och en Bildjournalen medan jag parkerade cykeln, vi släpade oss igenom den urinluktande tunneln och upp till plattformen. Vi gick längst bort och ställde ner väskan och ryggsäcken. Jag tittade på klockan. Det var sju minuter kvar. Jag tog henne om axlarna och såg på henne. Hon log lite tvekande. Sedan placerade hon varligt sina händer på ömse sidor om min hals och så började vi kyssas. Och sedan kom tåget och hon for iväg.

Hon sjöng också, Ester Bolego. På Sveas Konditori, där hon jobbade, smågnolade hon mest – men hemmavid, särskilt under vackra vår- och sommarkvällar, kunde man höra hennes starka röst ordentligt artikulerad. Jag tror Sveas fick ett uppsving när hon började där, och det fanns en teori om att Owe Thörnqvist skulle ha varit på turné och tagit en kaffepaus i Kumla, alldeles innan han skrev texten till Dagny. Fast det var nog bara en Närketeori.

På tåget träffade vi Röv-Enok och Lars-Magnus Tolvberg, och eftersom Lars-Magnus visade sig ha föräldrafritt hemma i villan på Gartzvägen bestämde vi oss för ett pokerparti som avrundning på lördagskvällen. Vi tog den naturliga vägen förbi Folkets hus förstås, men tydligen höll herr Anka på med sitt smörsångande ovanligt länge den här gången, eller så hade han för en gångs skull lagt av i tid, för vi såg inte skymten av någon utströmmande publik.

Året innan jag kom till världen flyttade man av okänd anledning till Kumla, så småningom till det skeva tvåvåningshuset på Fimbulgatan 6. Så var det. Eftersom Kumla låg precis mitt i världen var det här man skulle bo, minns jag att min far skrivit i julkrönikan i tidningen för något år sedan. På övre våningen hade jag mitt rum; en krypta på styvt åtta kvadratmeter som innehöll föga mer än livets nödtorft. En säng, ett skrivbord, en stringbokhylla. En sekretär och en radiogrammofon som var en pinsamhet till och med på den här tiden.

Då hörs ett skrik från andra sidan av Fimbulgatan. Familjen Kekkonen-Bolegos stora träkåk från tjugotalet. Sedan kommer en flicka utfarande genom dörren. Det är Signhild, men det vet inte morbror William, och han fattar först inte varför hon springer tvärs över vägen rakt emot honom, men så hör han vad hon ropar:
”Han är död!”, skriker hon. ”Pappa är död! Blod, det är blod överallt, någon har dödat honom!”
”Va?”, utbrister han. ”Flicka lilla, vad i hela friden är det du säger?”

Den där majkvällen när min far hade sagt att det skulle bli en hård sommar, gick vi ut och satte oss i cementröret, Benny
och jag. Det låg i ett uttorkat dike femti meter in i skogen och gud vet hur det hamnat där. Det var en och en halv meter i diameter ungefär, lika djup, och eftersom det var tippat över sidan, tjänade det som ett gott ly om man ville sitta ifred. Eller ha skydd mot regnet. Eller bara planera lite och tjuvröka lösa John Silver.

Kim Novak stängde av Puchen. Stod ett kort ögonblick bredbent över den med fötterna i gruset medan hon leende betraktade de hundraåtta fastfrusna figurerna på skolgården. Sedan klev hon av, flippade elegant upp moppen på stödet, tog den platta portföljen från pakethållaren och marscherade tvärs igenom gipskabinettet och in i skolbyggnaden.

Edmund och jag bestämde oss för en kompromiss. Jag skulle betala, medan Edmund hängde med Snedtrut bakom pissoaren. Tok-Raffe hade nog inte riktigt kläm på vem Edmund var, eftersom han var nyinflyttad, men mig kände han mer än väl. Både jag och Benny hade blivit utkastade av honom från Tajkon Filipsons Världsberömda Tivoli på Hammarbergs gärde för mindre än en månad sen.

Vid Karlessons kiosk skildes våra vägar. Karlesson hade just stängt för kvällen; de gröna luckorna var fördragna och tuggummiautomaterna fastsurrade i cykelstället med järnkätting och hänglås.

”Vet du vad man kan göra med avbrutna korvskedar i tuggis-
automaten?” Frågade jag Edmund.
”Va”, sa Edmund. ”Vad menar du?”
Jag förklarade. Man bröt helt enkelt av en centimeter av bak-
ändan på den platta mosskeden av trä. Sen tryckte man ner den lilla träbiten i skåran för tjugofemöringar och vred runt.
No problem. Klicketi klick. Rassel rassel. Funkade varje gång.

Det var en kväll några dagar senare som jag stötte ihop med Ewa Kaludis. Jag hade varit hos Törners och köpt en specialare eftersom min far inte orkade laga mat, och jag kunde ha svurit på att hon stått och väntat på mig. Det var alldels vid Nilssons Cykel&Sport i hörnet av Mossbanegatan och Östra Drottninggatan, och såvitt jag kunde begripa fanns det ingen anledning för henne att stå just där. Ingen rimlig anledning i alla fall.

Singhilds röst darrade till och det var då, just då, när vi kom upp på Kungsvägen vid tennisbanorna, som jag la armen om henne. Vi gick tysta en stund. Svängde ner mot sjön vid vattentornet, det hade dykt upp en kvällssol och jag minns att det doftade av jasmin och kaprifol. När vi satte oss för att dricka kaffe nere på serveringen var jag tvungen att ta bort min hand. Vi slog oss ner i ett hörn och jag såg att hon hade svarta ringar under ögonen, nästan påsar. Fast väldigt snygga påsar.

På kvällen gick jag ner till sjön och spelade minigolf med Elonsson, Suurman och Suurmans kusin från Sorsele, som var på besök. Vi körde 50-öresdelningar som vanligt och på två rundor vann jag nästan tjugo kronor. Det var typiskt, tänkte jag. När jag för en gång skull var stadd vid kassa, och inte i skriande behov av pengar, ja, då trillar förstås slantarna in.

Natten till den 8 februari 1968 brann Kumla kyrka. Det låg en karl skjuten uppe i tornet, och det var en händelse som vida överträffade allt som skett i Världens mitt de senaste hundra åren. När jag kom fram gjorde jag som alla andra. Ställde mig och stirrade på det eldhärjade kadavret, på det kolsvarta tornet, och försökte föreställa mig att det var på riktigt. Det är för mycket, tänkte jag. Sånt här händer inte. Jag insåg att det faktiskt inträffat en del rysligheter i trakten det senaste årtiondet. Rut Lindhistorien. Det ouppklarade mordet på Berra Albertsson uppe vid Möckeln. Kalle Kekkonen. Och nu det här med kyrkan. En hel del, som sagt.